Det har varit en strid ström med inkommande bokpaket på sistone – i början av veckan fick jag hem tidningen jag skrev om här, och igår kom den här boken. Egentligen skulle jag ju bara skriva den här månaden, men just nu går det trögt, för det enda jag vill göra sedan jag börjat få upp ögonen för de här sakerna är att kludda med färg, papper och texter och göra artjournaling…!

Hm nåja, jag får väl bida min tid så länge…

The Decorated Journal har lite annan profil än tidningen Art Journaling, som är mer inriktad på collagetekniker. Här är det istället mer skisstekniker, färgläggning och så ett långt avsnitt om bokbindning, eftersom man – antyder författaren – tenderar bli gansa kräsen när man håller på med sånt här. Jag är böjd att hålla med, jag är redan irriterad på ringbindningen i den art journal jag gjorde i vintras… Å andra sidan duger den väl att kludda och öva i, tänker jag.

Boken är hursomhelst fantastiskt inspirerande och känner jag mig själv rätt, lär väl Decorated Pages av samma författare vara på väg hit snart. En herrans tur att den är ”tillfälligt slut” just nu…

***

Vad gäller mina egna försök att kludda har jag gjort 1 färdig (?) sida och börjat på en till, och kan konstatera att jag är SÅ glad och tacksam att jag inte glatt impulsshoppade akryler av konstnärskvalitet à 350 spänn häromdagen, utan nöjde mig med enkla småtuber för rimligare penning. Jag märker nämligen att det jag själv trivs bäst med att jobba med är akvareller (i vanlig ordning…!) och att det jag är sugen på att testa är gouache-färger. Gouache är vattenfärg, fast opaka färger. Det finns förstås opaka akvareller också, men… äh svårt att förklara. Vattenfärgernas svar på plakatfärg, kan man väl säga. Kanske.

För övrigt har jag dissekerat flera av de gamla tidningar jag hade här hemma, några bilder ska bli till en ”bildbank” för collagesidor, några ska få bli masker à la Dina Wakley. Några av mina gamla oanvända chipboards har redan fått bli masker, och tjänat som textfält på den sida jag gjort hittills. Alla barn i början, men det är åtminstone väldigt kul att hålla på med, den saken är klar!

Jag tror aldrig att det har hänt någon gång förut, faktiskt. Att JAG gör – eller än mindre visar upp – en kortskiss. Jag som knappt gör kort… Men det här kortet har jag gjort – ska jag vara ärlig kom kortet först och skissen sen.

Kortet får ni vänta på en liten stund – det kommer tillsammans med diverse annat i Magdas blogg, där jag fått gästa designteamet. Försökte skanna mina verk idag, men det blev inte bra – och nu är det för mörkt att fotografera.

Men medan ni väntar kan ni ju roa mer med skissen, så länge…! :) Och om någon gör något av skissen vore det ju kul att få se, förstås…

Jo, alltså – jag fick ihop den till slut. Min skissbok, som jag började på redan på HG4-träffen förra lördagen. Den är lite skavankig och sned och vind här och var, precis som sin matte – så det är väl som det ska vara. Jag är ganska nöjd med den, faktiskt.

Det roligaste är att den är så himla tjock (haha – precis som sin matte…!), jag tror att jag tryckte i den 25 blad mellan varje flik, så 100 blad att fylla med skisser… det ni! Då vet ni om ni går på träff med mig nån gång framöver, och inte har en liten stund över mellan layouterna… så kan ni få göra skisser åt mig!

Flikarna ja – jag tror inte att jag ska använda dem så våldsamt petnoga, faktiskt. Däremot tänker jag att jag kanske ska låta EN av dem vara till kortskisser. Såna kan behövas också – särskilt för mig, som aldrig gör kort…!

…i form av quickutz-brist, vem hade väl trott det…?

Idag fick jag hem ett sånt HIMLA roligt paket med saker (ska berätta mer om det vid tillfälle), så idag kom det äntligen fram lite pyssel på TV-bordet – och jag gjorde nästan en färdig sida, till en Jim Carrey-film. Hyfsat najs för en fredagskväll då jag egentligen var så trött att jag höll på att somna vid halvåttadraget…!

MEN – just när jag började inbilla mig att jag har alla quickutzdies jag behöver, så sitter jag här och behöver en jag inte har… Clockhands.

Jag har inte sett den på väldigt länge, men enligt Quickutz webbplats är den inte pensionerad åtminstone. Är det nån som sett den i butik (gärna en svensk, jag har bråttom!) på sistone?

Helst vill jag alltså ha själva dien – men om jag inte hittar den, kanske nån kan stansa upp några åt mig?

När jag gick genom min pappersstash för nån vecka sen noterade jag att den procentuella andelen Basic Grey var nästan lika stor som den samlade stashen av andra märken. ALLA andra märken. Besatt? Moi?? ”But in a good way!” i så fall, som Basic Grey själva säger om sin nya Halloween-kollektion. Jag har lite svårt för Halloween-grejer, färgkombon giftgrön-lila-svart-orange är för mig fullkomligt omöjlig att göra något vettigt med. Fast det är klart – när det gäller grejer från Basic Grey kan jag säkert övertygas om att göra ett undantag, eller sju…

Sen finns ju kollektionen med det söta namnet Eskimo Kisses också. För den som inte vet vad en eskimo-kiss är är det vad vi på svenska vanligen kallar näsgnuggning. Tror att det har att göra med det olämpliga i att utbyta kroppsvätskor vid temperaturer under -40°… Men hur som helst. BasicGrey-versionen av Eskimåkyssar är en julkollektion, och julkollektioner har jag OCKSÅ svårt för. Och inte nog med det – den här gången fanns inte ens några undantag… Så – vill ni titta på BasicGrey’s eskimåkyssar, får ni göra det här.

Indian summer, däremot… Ojojoj. Den blir dyr.

Sen har vi – jösses, jag har missat massor, jag måste verkligen skärpa till mig om jag ska kunna kalla mig BasicGrey-nörd… Sen har vi kollektionen Nook & Pantry.  Lite skum färgställning, men som sagt – några små papperskarameller slinker nog med ändå!

Men värst av allt, det som verkligen kommer att spräcka banken – det är de nya designer cardstock-packsen. Oj, oj, oj.

Håhåjaja. Det ska fan vara fattig när det finns sådant godis på butikshyllorna…!

Som om det inte var nog med butiksbloggar som inte länkar till butiken, fick jag idag en vänförfrågan på Facebook – från en butik jag aldrig hört talas om. Inte en stavelse om varför jag skulle vilja vara ”vän” med den här butiken, ingen hälsning, ingenting.

Och gissa – bara GISSA om det fanns en länkjävel på profilsidan??

Om ni nu ska göra reklam via sociala medier – lär er för fan hur man gör först! *morr*

Imorron ska jag på fest – personalfest med jobbet, men ändå. Fest är fest, i min värld händer sånt inte så ofta. Jag fick för mig att piffa till mig lite, handlade lite smink och grejer… och fick för mig att jag ville ha en stor ring. Och att jag skulle göra den själv.

Jag åkte till Zionesse i Mörby Centrum och lyckades med konststycket att ENBART handla det jag kommit dit för: en ringstomme och några swarovskis. Grå vaxpärlor fanns i stashen, det visste jag.

Att få ihop ringen tog 20 minuter, några svavelosande eder och en meter fiskelina. Jag hoppas att den ska hålla längre än festen, men om den inte gör det så… Jaja. Lätt fånget, lätt förgånget!

(Och så får jag be om ursäkt för de hysteriskt illa redigerade bilderna. Det gick fort – fort och fel…!)

Ärligt talat – hur tänker man om man driver butik och har en butiksblogg… och sen inte tydligt LÄNKAR från bloggen till butiken? Är det meningen att jag som presumtiv kund ska sitta och leta efter länken? Upptäcka att ojdå, det finns nog ingen, vad kan den här butiken tänkas ha för adress då… och prova mig fram?

Jag pekar inget finger, för det här är mer regel än undantag – men ni som driver butiker kanske kan fundera en kvarts sekund på hur många som skulle ha kunnat handla hos er, men istället googlar vidare och framgent förknippar ert varumärke med något negativt.

Jag lovar – mer än så behövs inte för att dra ner omdömet om ett varumärke. Hårt, dedikerat slit för att bygga upp varumärkesvärdet, en flugfis för att rasera det igen. Pain in the ass, men det är så det är. Gilla läget.

Själv googlar jag vidare efter Crop In Style XXL, men än så länge har jag bara hittat den i butiksbloggar som inte länkar – och därmed har jag inte hittat den alls. Sjukt irriterande. Man tappar köpsugen helt och hållet.

Jag har ju sedan länge deklarerat att jag vet vilken bild jag ska använda till Elias studentplakat – den här är väl en stark kandidat till Axels plakat. Förutsatt att grabben växer upp med ett sinne för humor förstås – men det verkar ju lovande hittills, i alla fall.

Det är, som sagt, ingenting för känsliga ögon – men såhär ser barn ut. Också. Ibland. Ganska ofta. Särskilt under vår- och höstsäsongerna. Det vill säga nästan jämt.

Och apropå humor – jag undrar om han själv kommer att förstå hur rolig han är, när han blir lite större…? De här bilderna är helt underbara, och layouten har varit klar i mitt huvud sedan jag tog bilderna (FÖRRA vintern, inte den senaste…), så allt jag behövde göra i Kolbäck i lördags var att klipp-å-klistra ihop den. (Dessutom: när jag hittade ett gräsgrönt papper med embossade snöflingor på, så var ju saken redan biff!)

Båda layouterna är för övrigt från Kolbäck-träffen i lördags.

…hittade jag en gammal layout, så jag åtminstone kan pynta bloggen med lite gammal skåpmat. Den här är alltså INTE från Kolbäck, och som ni ser är det lite äldre bilder jag dammat av och scrappat. Det är ganska roligt – att scrappa bilder som inte är rykande färska och aktuella, men som väcker minnen ändå.

Och så kan jag meddela att det INTE blev något pyssel framför dumburken ikväll, men att jag trots detta anser mig ha varit riktigt duktig ur pysselsynpunkt.

Igår på träffen, delade jag bord med alltid-lika-välorganiserade Mimmi. Och jag kunde nästan SE hur hennes nackhår ställde sig i givakt när jag halade upp en decimetertjock trave lösa Quickutz-dies, med blandade alfabet, shapes och småttågott i största allmänhet, nedslängda i stora väskan utan inbördes ordning. Under dagen kom högen att växa ytterligare, eftersom det är sååå mycket roligare att ta UT dies än att sätta in dem i pärmarna igen.

I fallet shape-dies var det så att högen bildades då jag skulle sortera upp och få ordning på min, numera rätt talrika, samling stansjärn (misstänker att jag trädde över 100-strecket för ett tag sedan). Jag kom halvvägs och sen ”bidde” det inte mer, hälften av diesen låg då huller om buller i en sidoficka i förvaringspärmen, medan andra hälften drällde omkring lite hipp som happ i plastfickor, med påbörjade indexsidor slumpvis instuckna emellan.

Nu är förvisso indexsidorna lika halvfärdiga fortfarande – men idag fick jag sorterat in HELA traven dies, och dessutom i en begriplig ordning som jag tror kommer att göra det lättare att hitta bland den massiva mängden dies jag råkat samla på mig. Känns rätt fint, faktiskt!